Taltekniker

Principer för taltekniker vid stamning

Utdrag från Dr. Per Alm

Det finns några principer som de flesta taltekniker för stamning bygger på. Alla dessa principer kan ses som sätt att kompensera för de grundläggande svårigheterna med att förbereda talrörelser. Man kan grovt dela upp det i tre delar:

Att skapa mer tid för förberedelse av talrörelser.
Att undvika att muskelreflexer tar över.
Att fokusera sin uppmärksamhet, t.ex. på känslan i munnen eller en rörelse man kan styra.

Att skapa mer tid för förberedelse av talrörelser

Jag tror att de flesta som stammar upplever att tidspress är ett av de största problemen. När man upplever förväntningar från omgivningen att man ska säga något snabbt. T.ex. om man står i en kö, i telefonen, eller när någon frågar “vad sa du” efter man kämpat sig igenom ett ord första gången... Vid tal måste man dels starta i början på meningen, men sen är det ju nya talrörelser hela tiden som ska förberedas. Genom att sänka talhastigheten, så att ljuden blir längre, blir det längre tid mellan varje talrörelse, och därmed mer tid för förberedelse av varje rörelse, mer tid att “varva upp motorn”. Jag tror det är viktigt för många som stammar att kunna ta den tid som de behöver. När man försöker börja tala för snabbt, före man är förberedd, går det ofta fel

Vid stamning är det oftast starten av en mening eller en fras som är det svåraste, och som jag skrev här ovanför kan det vara viktigast att ha förlängning av ljuden precis i början, så att det liksom blir en mjuk glidande start på meningen. Det finns de som använder en lång mjuk glidande förlängning av starten som en sorts frivillig stamning - en frivillig förlängning. Det liksom annonserar att man stammar, att lyssnaren kan förvänta sig en del avbrott. Därmed kanske man kan minska pressen på sig själv, t.ex. tidspressen att starta snabbt. Omgivningen kan hjälpa till genom att lämna lite pauser för “turtagning”, alltså att göra det lättare för andra i samtalet att ta ordet. Ofta t.ex. vid fikabord så lämnas väldigt lite pauser, och man kanske avbryter varandra, vilket kan göra det svårt att ta ordet för den som stammar och kanske behöver lite längre “startsträcka”.

Att undvika att muskelreflexerna tar över

Som diskuterats här ovan så verkar det hos personer med stamning vara större risk att ofrivilliga muskelreflexer hoppar in och tar över i talet. Man kan då känna att man tappar kontrollen, och fastnar i en blockering, förlängning eller repetition. Risken att muskelreflexer tar över ökar ju mer man tar i, ju mer man pressar på för att komma framåt. Och risken ökar ju snabbare man försöker starta, och ju snabbare man försöker tala, med hastiga rörelser. När man byggt upp en hög spänningsnivå i musklerna är det svårare att kontrollera rörelserna, och större risk att det går fel.

Att starta mjukt ger mer tid för förberedelser, men samtidigt blir det också en start med mindre muskelspänning. Det blir mindre hastiga talrörelser, och lättare att styra så att muskelspänningen inte blir för hög. När man fastnar i stamning i en social situation upplever man ofta tidspress att komma vidare, man upplever att folk förväntar sig det. En naturlig och spontan reaktion är då att försöka skynda sig, och ta i lite mer. Problemet är att det förvärrar det hela, med ökad spänning.

Det är inte lätt att stanna upp och avbryta när man fastnat i en stamning, det kräver träning och är något man kan arbeta med hos logoped. Att träna på att gå emot sina impulser, så när man känner att man fastnat stannar man upp istället för att kämpa sig igenom ordet. Man tar en kort paus, och startar sedan lugnt igen med en mjuk glidande start. Om man tränar det mycket kanske man kan lära sig att liksom “lösa upp” stamningen utan att stanna, bara genom att växla beteende till att släppa spänningen och göra en glidande förlängning av ljuden (detta kallas “stamningsupplösning”).

Men det är en ganska avancerad teknik, som kan vara svår särskilt i stressade situationer. Man ska därför inte riktigt förvänta sig att man alltid klarar det. När man tränar på mjuk start kan man prova om det känns lättare om man kopplar starten till en rörelse med handen eller fingrarna. (Att göra startrörelser är något man ibland har avrått ifrån, eftersom man misstänkt att eventuell effekt bara skulle vara tillfällig, och rörelsen sedan bli en del av problemet. Men jag tror det inte riktigt stämmer, och att hand- eller fingerrörelser kan vara ett sätt att underlätta start av talrörelser. (Men om någon upplever att sådana rörelser blir ofrivilliga och ett problem vill jag att ni hör av er.)

Det har i historien dock funnits lite olika åsikter om det här med mjuk start. Courtney Stromsta var en forskare och person som stammade, som på 1990-talet inspirerade mig att börja med forskning om stamning. Han menade att personer som stammar bör försöka starta med “schwung”, alltså med viss bestämdhet. Det har inte fått någon större uppmärksamhet, men blir intressant med tanke på forskningen som tyder på att stamning kan uppkomma för att “motorn” för talrörelser inte varvats upp tillräckligt. Kan man göra en start som både är glidande, mjuk, och med bestämdhet/schwung? Det kanske är lite svårt, men är kanske något att sträva efter. Eller, att träna på att kunna variera hur man startar, för att kunna vara flexibel beroende på situationen. Om man t.ex. sitter vid ett fikabord kan det vara bra om man tränat på en teknik som gör att man kan starta ganska snabbt.

Att fokusera sin uppmärksamhet, t.ex. på känslan i munnen eller en rörelse man kan styra

Den kände stamningsbehandlaren Charles Van Riper rekommenderade stammande att gärna fokusera sin uppmärksamhet på känslan i mun och hals, också när de inte stammar. I många fall kan detta bidra till att göra talet stabilare. En aspekt är att fokus där gör det lättare att kontrollera att muskelspänningen inte blir för hög. Jag har kallat detta “känseltal”, vilket innebär att talet kan låta som vanligt, men man talar med ökat mentalt fokus på känslan i munnen eller halsen (fokusera på den del av talapparaten som känns viktigast för dig, t.ex. struphuvudet, tungan, eller läpparna).

Det finns också argument från hjärnforskning om varför detta kan vara bra, bl.a. för att uppmärksamhet förbättrar kommunikationen mellan olika delar i hjärnan, och det kan bli stabilare. När man arbetar med t.ex. mjuk start så riktar man automatiskt sin uppmärksamhet mot munnen eller halsen, och då får man det på köpet. I McGuire-metoden riktar man sin uppmärksamhet mot andningen, och mot känslan från bandet man har runt bröstkorgen vid denna träning.

En annan bra sak med att rikta sin uppmärksamhet på munnen eller annat med koppling till talet är att det blir mindre utrymme för störande tankar... Många som stammar får “katastroftankar” i huvudet när de börjar oroa sig för att stamma - att tänka på allt möjligt som man tror kan hända om man fastnar. Vad andra ska tänka, kan jag byta ut ord, etc. Mycket pekar på att det snarare kan vara störande tankar än störande känslor som kan ha en negativ påverkan på stamningen i stressande talsituationer.

Använda talteknik jämt?

Om man hittar en talteknik som fungerar, kan man förvänta sig att använda den jämt, så att man i princip slutar stamma? Man kan jämföra användning av talteknik vid stamning med att en person som inte stammar ska tala med en annan dialekt jämt, eller alltid tala lite långsammare än hen brukar. Jag gissar att många klarar det i typ 10 minuter, men att de sen glömmer bort det, eller inte riktigt “orkar” fokusera på det.

Vår förmåga att med viljan styra koncentrationen är begränsad, och koncentrationsförmågan blir trött efter ett tag. Det är viktigt att både den som stammar och omgivningen förstår detta, för att ha rimliga förväntningar. Att använda talteknik är inte automatiskt, det är ett verktyg man kan använda för att underlätta talet. Det botar inte stamningen, men kan förhoppningsvis göra det lättare. Och förhoppningsvis blir det lättare efterhand att använda tekniken, med mer träning.

En annan aspekt är att jag tänker att träning av talteknik bör ske parallellt med ökad öppenhet om stamningen. Man kanske hela sitt liv gjort allt man kunnat för att försöka dölja att man stammar, även om det antagligen inte gått så bra. Man kanske inte talat med sina närmaste, sin chef, sina kollegor och vänner om stamningen. Om man börjar med en ny talteknik så kommer de att höra att något förändrats, och kanske fundera över det.

Det är ett väldigt bra tillfälle att passa på att börja tala öppet om stamningen - att berätta att man provar en ny talteknik för att se hur den fungerar.Om man inte tar upp stamningen och tekniken finns dels risken att man använder tekniken för att dölja att man stammar, vilket kan skapa rädsla för att “avslöjas”. Dels kan det göra att man försöker använda taltekniken så lite som möjligt, så att det inte ska höras att man använder en teknik. Då kommer tekniken troligen att fungera dåligt. Så att låta ökad öppenhet om stamningen gå parallellt med talträningen ser jag som en viktig sak.

Förebyggande talteknik och talteknik “vid behov”

I diskussionen här ovan har jag talat om två olika sätt använda taltekniker. Det ena är förebyggande, alltså att man tränar på tekniken även om man inte stammar. T.ex. med högläsning en stund på morgonen ensam, för att komma “på rätt spår”. När man tränar själv kan man träna med allmänt sänkt talhastighet och extra mjuka starter.

Detta kan vara bra även om man har s.k. “dold stamning”, dvs stamning som omgivningen sällan hör, men där den som talar känner att talet inte är stabilt, och man riskerar att fastna.Men man kan också träna på att använda teknik när man känner att man behöver det, i vardagslivet, t.ex. vid start av meningar och att sakta ner och ta det mjukare vid ord som känns svåra, eller om man märker att man är på väg att fastna.

Olika taltekniker för olika ljud

Man kan säga att det i språket finns två olika typer av ljud, de som kan enkelt kan förlängas och de som är svåra att förlänga. De som är enkelt att förlänga är de flesta ljuden, t.ex. vokaler som a, e, i, o, eller konsonanter som s, f, v, m, n, ng, l, tj. Ljud som är svåra att förlänga är s.k. “klusiler” eller “explosionsljud”, dvs p, t, k, b, d, g.

Dessa ljud bildas genom att man kort blockerar luftflödet med läpparna (p, b) eller med tungan (t, k, d, g) och sedan släpper ut luften med en liten puff. Ljud som kan förlängas kan man ju dra ut på och göra glidande. När det gäller klusilerna blir främst en fråga om att inte ha för hårda kontakter mellan läpparna eller mellan tungan och gommen, att göra rörelserna lätt och mjukt, utan hög muskelspänning.